Duprasi - allmänt
Duprasin - Pachyuromyms duprasi, även känd som doop, fetsvans, fetsvansgerbil, fattail gerbil, duprasi gerbil, fetsvansjird eller fat tailed rat - är ett litet flocklevande ökendjur som härstammar ifrån Egypten, Libyen, Tunisien och Algeriet samt norra Saharaöknen.
Somliga delar upp duprasis i två olika arter och sedan finns det hybrider, d v s en blandning mellan de två. De ena sägs vara lättare att få att bo i flock. De olika typerna av duprasis har olika typer av päls. Den ena har kort och fluffig päls, medan den andras päls är lite längre och lätt ser ”flottig” ut. Duprasis lever i små kolonier under jorden, och gräver avancerade gångsystem med olika rum för olika syften.
I fångenskap är Duprasis känsligare att hålla i flock, och många gånger är de svårare att ha flera än t.ex mongoliska gerbiler, men det kan gå beroende på storlek på bur etc. Men man brukar därför generellt sett inte rekommendera att hålla duprasis i flock. Man kan ha dem i avelspar och ibland går det bra att ha samkönade syskon ihop, men man bör inte hålla duprasis fler än två och två och alltid vara beredd att sära på dem och ge dem separata burar.
De lever vanligen mellan 2-5 år i fångenskap och är skymningsaktiva. De lär sig dock ganska lätt att vara vaken under dagen också om man ger dem ”rutiner” och försiktigt väcker dem och hanterar dem. Doops är väldigt lugna och avslappnade husdjur som vuxna och man brukar ofta se bilder på dem sovandes på rygg eller som pannkakor med ett sött ansikte i sin ägares hand.
Nattetid blir de dock ett annat djur och kan flytta hela inredningen från en sida av buren till den andra på några timmar om de vill. De kan också roa sig med att begrava all inredning – inklusive vattenflaskan! De gillar att klättra och hänger gärna upp och ner från galler om de får chans till det, men är samtidigt väldigt klumpiga, så buren bör hellre vara lång än hög då de inte är byggda för att klättra utan snarare för att gräva och ”skyffla”.
Duprasis brukar inte vara bitska. Deras försvarsmekanism är att stå upp som en liten björn och slåss med framfötterna. Ibland springer de iväg, för att sedan springa tillbaka och ”slå till” dig igen. De är något mindre än gerbiler och blir vanligen runt 9-12 cm i kroppslängd, därtill tillkommer svansen med 4,5 - 6,5 cm. Vilda duprasis väger mellan 22-45 g, men tama duprasis blir betydligt större, ofta dubbelt så stora, och det är inte ovanligt att de snarare väger runt 60-90 gram och vissa exemplar t o m strax över 100 gram.
De har precis som den mongoliska gerbilen en doftkörtel som de markerar revir med. När de bråkar skriker de högt och biter i varandras svansar och kan slåss till döden. Än så länge finns de bara i agouti (viltfärgade) och i en färgmutation - en gråaktig färg. Svansen är liten, knubbig och formad som en klubba samt nästan hårlös. Den används för att lagra vatten och fettreserver i, eftersom de är ett ökendjur. Unga djur har smalare svans och ju äldre Duprasin blir, desto större blir ”reserven”.
Somliga delar upp duprasis i två olika arter och sedan finns det hybrider, d v s en blandning mellan de två. De ena sägs vara lättare att få att bo i flock. De olika typerna av duprasis har olika typer av päls. Den ena har kort och fluffig päls, medan den andras päls är lite längre och lätt ser ”flottig” ut. Duprasis lever i små kolonier under jorden, och gräver avancerade gångsystem med olika rum för olika syften.
I fångenskap är Duprasis känsligare att hålla i flock, och många gånger är de svårare att ha flera än t.ex mongoliska gerbiler, men det kan gå beroende på storlek på bur etc. Men man brukar därför generellt sett inte rekommendera att hålla duprasis i flock. Man kan ha dem i avelspar och ibland går det bra att ha samkönade syskon ihop, men man bör inte hålla duprasis fler än två och två och alltid vara beredd att sära på dem och ge dem separata burar.
De lever vanligen mellan 2-5 år i fångenskap och är skymningsaktiva. De lär sig dock ganska lätt att vara vaken under dagen också om man ger dem ”rutiner” och försiktigt väcker dem och hanterar dem. Doops är väldigt lugna och avslappnade husdjur som vuxna och man brukar ofta se bilder på dem sovandes på rygg eller som pannkakor med ett sött ansikte i sin ägares hand.
Nattetid blir de dock ett annat djur och kan flytta hela inredningen från en sida av buren till den andra på några timmar om de vill. De kan också roa sig med att begrava all inredning – inklusive vattenflaskan! De gillar att klättra och hänger gärna upp och ner från galler om de får chans till det, men är samtidigt väldigt klumpiga, så buren bör hellre vara lång än hög då de inte är byggda för att klättra utan snarare för att gräva och ”skyffla”.
Duprasis brukar inte vara bitska. Deras försvarsmekanism är att stå upp som en liten björn och slåss med framfötterna. Ibland springer de iväg, för att sedan springa tillbaka och ”slå till” dig igen. De är något mindre än gerbiler och blir vanligen runt 9-12 cm i kroppslängd, därtill tillkommer svansen med 4,5 - 6,5 cm. Vilda duprasis väger mellan 22-45 g, men tama duprasis blir betydligt större, ofta dubbelt så stora, och det är inte ovanligt att de snarare väger runt 60-90 gram och vissa exemplar t o m strax över 100 gram.
De har precis som den mongoliska gerbilen en doftkörtel som de markerar revir med. När de bråkar skriker de högt och biter i varandras svansar och kan slåss till döden. Än så länge finns de bara i agouti (viltfärgade) och i en färgmutation - en gråaktig färg. Svansen är liten, knubbig och formad som en klubba samt nästan hårlös. Den används för att lagra vatten och fettreserver i, eftersom de är ett ökendjur. Unga djur har smalare svans och ju äldre Duprasin blir, desto större blir ”reserven”.
|
|
